snart brinner ett hjärta för honom nån annanstans

det som va världens bästa par är inte det längre. och idag känns det jävligt pissigt. även om vi inte har varit som ett riktigt par på länge så känns det så märkbart tomt när det är borta. den som alltid har varit där och som jag alltid kan ringa till finns fortfarande kvar. men inte i samma roll och trots att det skriker i mig att jag borde ringa och fråga hur han mår så antar jag att det inte är min roll längre. och trots att det har varit som det har varit och vi kankse bara har glidit i sär så känns tanken på att han kan träffa nån annan så fruktansvärt hemsk så jag inte ens vill tänka på det. det viktigaste av allt är bara att jag hoppas att vi kan vara vänner om ett tag. att vi kan fortsätta höras av och att vi kan ha lika roligt som vi brukade när vi ses. jag vägrar att glömma alla bra stunder som vi har haft och jag tänker kämpa för att hålla kontakten. så det så!

när jag cyklade hem idag tänkte jag mest på att alla som jag såg va två o två, dom äckliga fåglarna, hundarna, alla par som satt vid havet o grillade , sen såg jag nått som jag bara tänkte att det här MÅSTE va ett jävla tecken. mitt på en gräsmatta står en ensam and. amanda. kommer du ihåg historien om anden och räven? nu är jag den där ensamma anden tänkte jag. jävla skit. sen cyklade jag en bit. o där stod en ensam and till. men på asfalten. i en annan värld. jag undarar om dom hade bråkat och gjort slut. eller om dom bara hade glidit ifrån varandra efter för lång tid tillsammans. man undrar ju.

nu kurrar det i min mage och jag skulle nog må bra av lite mat.

so long bloggers!