tacktal

iefter amandas inlägg kom jag på att det vid 22 års ålder fan kan vara dags att passa på att tacka :)
jag skulle vilja tacka: mormor och morfar och farmor och farfar att dom uppforstrade mamma och pappa till orienterare.
jag skulle vilja tacka mamma och pappa för att dom tjatade och tjatade oc fick mig att följa med ut i skogen när jag va liten och det regnade. och när jag va typ 12 och hellre (trodde) att jag ville vara med mina hemma kompisar.
jag vill tacka dom i kolmården som va lite tråkiga så jag bytte klub till lok och jag vill framför allt tacka:
amanda stina malin fred elin (oh massa fler men mest ni)för vääärldens bästaste år från att vi va typ 14 till 18?
när jag läste amandas blogginlägg om femdagars och kom att tänka på allt roligt som vi gjorde så är jag fan sjukt nöjd. jag är nöjd med varenda blöt kall äcklig träning på vintern. jag är nöjd med varje sunes bana. jag är nöjd med alla femminutersintervaller på milspåret jag är nöjd med alla astidiga söndagar när man va bakis och ändp gick upp för att tvinga sig själv ut i skogen. jag är nöjd med alla träningsläger på gymnastiksalsgolv. jag är nöjd med alla hjärtan vi fick krossade. jag är nöjd med alla hjärtan som vi krossade. jag är nöjd med alla bommar i skogen. alla stukade fötter och pajade knän. alla tågresor till träningen. alla turer i Alméns buss från Linghem. ja jag är fan nöjd med allt!
utan mina bästaste kompisar hade det aldrig varit lika kul. och tack vare dom kan man vara sjukt nöjd med sina minnen istället för att komma ihåg nått skit från att ha hängt med "dom som fortfarande är kvar i åby"
:P
även om typ ingen av oss direkt springer så mycket just nu och även om alla är på olika platser i världen så är jag heeeelt hundra procent jättesäker att när vi blir typ 45 så kommer våra barn göra exakt samma sak som vi och då kommer jag se er på tävlingarna på väg till start när vi ska tampas i typ d 45 motion och kunna tänka att fy fan va bra vi hade det!
I love you!