gränsen

man kommer alltid till en gräns någon gång. förr eller senare. går jag tillräckligt långt kommer jag tex till sveriges gräns.
gränsen jag har nått nu är av en annan karaktär. en lite mer luddig och osynlig gräns. gränsen som går mellan att tycka att det är okej och att vägra.
nu har jag slutat tycka att det är ganska okej att inte ha något jobb och vara fattigast i världen. eller rättare sagt att ha pengar som jag inte får röra eftersom jag inte vet om jag någonsin får lön igen.
nu vill jag ha ett jobb och något att göra och känna att jag har någonting lite mer spännande att gå upp för än att se greys anatomuy klockan 11 på förmiddagarna om det är vardag. är det helg har jag ännu ingen vettig anledning att gå upp. jag har nämligen ingen som helst plan denna helg. och inte kan jag spontanresa och hälsa på någon. för det skulle förbruka mina pengar som bara ska ligga där och vänta på kristider.
och inte kan jag träna för jag har en höft som skulle kunna höra hemma hos en gammal kärring på 80 bast.
får väl skriva in mig på fucking arbetförmedlingen imorn.
imorn kommer förresten jögga hem. synd bara att hon har fått jobb. det är aldrig lika roligt att ventilera sin krisartade livssituation med någon som har det bra.